Fika igår med N.
Mycket samtal, mycket virvlande runtom-hörnet-vändande, livsomstörtande. Hur det vi upplever som självklart och evigt, ändras och rasar på bara sekunder. Och att det aldrig går att få tillbaka - alla drömmar man har haft, alla planer. Allt sätts ur spel och nedanför finns bara den djupaste avgrunden. Färglös, men oändligt djup.
Jag gick hem med tungt hjärta och återupptäckt vetskap om att livet kan vända precis hur som helst, när som helst. Men också en återupptäckt känsla för hur viktiga de som står runtom en, är. De som är närmast hjärtat - familjen. Då menar jag inte den biologiska familjen. Ibland känner jag mig inte nära dem, på samma sätt som jag är nära de närmaste vännerna. Vänner kan vara, och är för mig, familj. Ibland till och med mer familj än den biologiska familjen. De blir familj, de som delar ens närmaste vardag.
Så, jag tänker på det. Omsluten av våra saker och innesluten i det numera gemensamma hemmet, tänker jag på hur nyckfullt allt är. Och hur tacksam jag är, för att jag har det jag har. Hur stolt jag är över att jag vågar ge och vågar ta emot. Hur jag inte skall ta människor för givna.
Det är mycket av mig själv idag, just här. Det är ett evigt kontemplerande över livet som det varit och livet som det blivit. Hur jag trodde jag inte skulle bli äldre än 24.
Jag höjer volymen på stereon och vänder tillbaks in i mitt eget.
Bild: Those beautiful Sisters B. - Jan Saudek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar