söndag, september 28, 2008

Om Mogwai - en kärleksförklaring och ett minne

" 'Cause this music can put a human being in a trance like state and deprive them of the sneaking feeling of existing, 'cause music is bigger than words and wider than pictures.
... if someone said that Mogwai are the stars I would not object. If the stars had a sound, it would sound like this."

Jag har alltid haft lätt för att prata med människor. Ja, i alla fall om det funnits någon slags gemensam nämnare, såsom musik eller litteratur.
De första 4 åren sedan jag flyttat till Stockholm, spenderades på ett CityMail-kontor. Ett inte speciellt avancerat arbete; Jag gick upp i ottan, jag sorterade posten, pratade med mina jobbarkompisar (oftast om de två ovanstående ämnena), cyklade ut på min runda, hejade glatt på hundar och människor, cyklade in till kontoret, duschade och gick hem för dagen. Det var ett rätt skönt jobb, om än väldigt tungt ibland. Är arbetet totalt hjärndött och kan utföras av vilken zombie som helst, får man söka det intellektuella någon annanstans. Vem som helst kan sortera och dela ut post, man behöver inte vara speciellt intelligent för att klara av det.

Jag lärde känna Nuno. Han kom från Portugal, men hade en svensk flickvän som han bodde ihop med. Han satt böjd och svor över posten ("...fuck fuck fuck fucking fuck fucking shit...!I hate this fucking shit..!"). Jag tror inte det var så många som talade med honom, eftersom han kunde såpass lite svenska. Men vi två talade i alla fall och då var det alltid om musik, film, och litteratur. Han tyckte det var otroligt att jag aldrig läst de svenska arbetarförfattarna. "Och du skall vara svensk!", sa han. "Läs Per Anders Fogelström. Och Pär Lagerkvist! Excellent writers!"

Nuno introducerade mig till Mogwai. Jag vet inte hur det gick till exakt, vad som ledde fram till det under många tidiga timmars prasslade med försändelser, torra och trasiga händer, svärande över pappersskärsår, långa förbannelser över postmängden, mottagare, snö, onda ryggar och knän.
De små sakerna lyste upp; att tala om och dela med sig av musik, hämta kaffe åt varandra då man ändå varit ute i köket, skämt och skratt, att ta med sina egna skivor och spela för kontoret: Pixies, Mr Bungle, At the drive-in, Ani DiFranco... Inte alltid så uppskattat av alla andra, men alltid av oss. Jag var kontorets musik-terrorist och jag hade stundom mina allierade.

En morgon kom Nuno fram till min bänk och lade i mina händer en bränd skiva med Mogwais "EP+6". "Lyssna på dem i lurar", rådde han. "Det är musik för hörlurar, skruva upp ljudet så du hör ordentligt. Amazing band."
Så jag lyssnade. Noga. Och jag blev fast i det där episka, i det storslagna. I de lågmälda rösterna, de samplade samtalen, det smygande tassande i musiken som stundom stegras till rena helveteslarmanden som skapar gåshud över hela min kropp; Kollissionen mellan det tunt vackra och det rått brutala som hotar att spränga sönder trumhinnorna. Ända från smalbenen och upp till de små fjunen på kindbenen ryser jag, då jag lyssnar. Hade jag haft polisonger skulle de stå på ända.

Mogwai gör musik, oftast utan text. Det är musik som kräver att man lyssnar, som kräver tid, ibland kan låtarna vara upp till 20 minuter långa.
De inledande orden ovan är från en låt ("Yes! I am a long way from home"); En kvinna läser högt vad en studenttidning skrivit om Mogwai, inför en spelning i Norge. Jag antar att hon översätter orden direkt från norska till engelska och att talet därför är lite stapplande. Kring hennes ord växer musiken fram.
Mogwai har följt med mig, sedan dess. Det är nu många år sedan Nuno gav mig skivan. De gör sig ännu bäst i lurar, som han sade, när jag kan skruva upp (inte så obeskrivligt högt ändå p g a min förmodade tinnitus) och verkligen höra. Så mycket av de små nyanserna försvinner då man lyssnar utan lurar.
Jag lyssnar med fördel då jag studerar. Då hemtentor eller uppsatser skall skrivas, dånar Mogwai i öronen. Och det är känslosam musik, inga ord behövs egentligen här. Musiken i sig slår an ett så mycket bredare känslospektrum än det som enstaka ord egentligen bara låser fast och fixerar. Ord blir för små -det kan låta som ett nött påstående, ett utarmat och alldeles för flitigt använt, men det är så.

Jag var, den 15 september 2006 och såg Mogwai, för första gången. Det var på Berns i Stockholm och det var, i sanning, en verkligt stor upplevelse.
Litteratur som får en människa att fälla tårar är stor litteratur. Jag menar att detsamma gäller musik. Det ruskar om en så totalt, i grunden.
I somras spelade de på Roskilde, men jag hade svårt att ta till mig upplevelsen då, eftersom det var så rörigt runtomkring. Den här musiken lämpar sig uppenbarligen inte för festivaler. Inte för att jag diekt hade räknat med att den skulle göra det.
Den 4 november kommer de hit igen. Jag skall med D och hans syster, till Cirkus och se dem. Jag vet att jag inte kommer att bli besviken. Det kommer att vara grandiost och mitt hjärta kommer att vilja slita sig ur bröstkorgen. Säkert kommer jag fälla en och annan tår också bara för att det kniper så dant i hjärtat.

Nuno har flyttat tillbaka till Lissabon för några år sedan, jag har inte hört av honom på länge. Vi hittade varandra via Facebook, men på något märkligt vis för detta verktyg ganska ofta människor bara längre bort från varandra, än närmare.
Jag har fortfarande inte läst vare sig Fogelström eller Lagerkvist.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vad härligt! Jag gillar också Mogwai... minns en riktigt häftig grej från när jag bodde i Edinburgh. Jag var på en liten spelning med Arab Strap... och det var just Stuart Braithwaite som agerade förband. Bara han, och en liten gitarr och det var så bra! Han gjorde en helt galen version av en Kylie Minogue-låt som än idag poppar fram i mitt huvud åtminstone en gång i veckan ;)

Anonym sa...

...men min mamma har köpt både Ivar-Lo och Fridegård till dig, så det finns hopp. Och du vet ju... Jag är ju helt såld på arbetarlitteratur. ;)

FRIDA sa...

Hur ska man kunna fortsätta leva efter en refusering?

För 18 dagar sedan ringde ett förlag och sa att de var intresserade av min bok, sedan dess har jag inte hört något. Jag hoppas på det bästa med förbereder mig för det värsta. Finns det någon annan som gått igenom det här?

marlan sa...

lisan: åh vad kul! Jag blir ju avundsjuk.

Pernilla: Din mamma? Nu förstår jag ingenting.

frida: om detta vet jag inget. Har aldrig skickat in något och således aldrig behövt bli refuserad. Jag antar att det är så hårt det går till. Hoppas på det bästa, men planera för det värsta. Upp på hästen igen, om de inte hör av sig.

Anonym sa...

Själv tycker jag mycet om Fogelström. Lättläst, men det är inte alltid fel och han verkade älska sitt Stockholm.

marlan sa...

Akinomh: Jag skall ge honom en chans.
Och Vilhelm Moberg med för den delen. Utvandrareposet skall läsas innan jag dör.