Att ha tunga skor

Det är solig söndag och jag och D är på väg hem till min syster för att fira min systerson som fyllt 12 år. På vägen genom centrala Stockholm stannar vi till på Teknikmagasinet och köper en mp3-spelare, men de har inget presentpapper i affären. Jag tänker snabbt att vi får stanna till på Bokskotten, där finns en inslagningsdisk nära utgången. De märker nog inte att jag slår in ett paket där.
D och Lola väntar utanför medan jag går in, givetvis fastnar jag framför alla hyllmetrar med böcker. Jag plockar åt mig Harens år av Arto Paasilinna åt min syster. Hon kan nog behöva en hare i fickan, tänker jag medan jag söker efter ytterligare litteratur att läsa - för egen del.
När jag 10 minuter senare står i kassan har jag även plockat med mig Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector (suverän bok som jag snarast skall läsa om), Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren (jag fick tipset av min litteräre vapendragare J, tidigare i somras) och Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer (P visade mig den, när vi var på bokräd och jag hann då bara uppfatta att den verkade otroligt sorglig).
Resultat av söndagen: Systersonen blev glad för mp3-spelaren, söstra mi blev glad för boken. Jag blev glad för mina nya böcker.

Jag har slukat Extremt högt och otroligt nära. Det är svårt att inte göra det. Det är svårt att inte dras med. Jag bläddrar i boken, ser på svartvita bilder, texter som är till synes korrigerade med röd märkpenna, samtal som kodas i siffror i brist på talförmåga och ljud. Ibland bara enstaka meningar på en sida, ibland bara enstaka ord. Ibland tomma sidor.
Boken är därför vindlande i form och språk. Den är genial. Kombinationen av bilder, text, brev gör ett slående intryck, det pendlar mellan sorg, smärta, kärlek, glädje, eftertänksamhet. Den känns som en berättelse på den absoluta gränslinjen mellan dikt och roman.

Oscars pappa dog den 11 september 2001 och han ringde hem till familjens telefonsvarare och lämnade meddelanden, strax innan tornen föll och hans kropp för alltid var borta. Oscar fanns hemma i lägenheten, men valde att inte svara. Nu efter faderns död lyssnar han ibland på meddelandena i smyg, han har aldrig talat om för någon att de fanns, eller att han har dem sparade.
Oscar, hans mamma och farmor begraver en tom kista i brist på kropp. Oscar är bara 9 år men otroligt eftertänksam och reflekterande (jag lockas att skriva "för sin ålder", men det kanske är inkorrekt?). Han är ett verkligt klipskt barn vars största förebild är Stephen Hawking, använder sig av orden "extremt" och "otroligt" i var och varannan mening vilket ger ett ganska lillgammalt intryck då pojken tänker på stort och smått i den nya tillvaron efter att flygplanen kraschat in i tornen. Även uttrycket att ha "tunga skor" när man är väldigt ledsen över något, stannar kvar hos mig.

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen, men låt säga att den i allra högsta grad hanterar sorgearbete. Det är också intressant att läsa om ett, förvisso påhittat men realistiskt, stycke liv i direkt anslutning till vad hela världen numera väljer att kalla 9/11 och som hjälpte till att öka på främlingsfientligheten och klyftorna mellan öst och väst ytterligare.
Jag har länge dragit mig för att läsa böcker/se filmer som behandlar den här dagen. Förmodligen för att vi alla matades med bilder, intervjuer, inspelningar av samtal, folk som kastade sig ut från skyskrapor och så mitt i allt detta en krigshetsare till amerikansk president som startade ett Krig mot Terrorismen.

Åter till boken. Den snurrar runt sin egen axel och när jag slutligen bläddrat genom de sista sidorna, alla bilderna av den från ett höghus fallande (stigande) människan, bläddrat dem snabbt så de bildar en rullande filmsekvens där människan faller uppåt istället för nedåt.. stänger jag boken. Och vill läsa om, igen.