"Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket, sa Snusmumriken plötsligt. Det vet jag."
Jag tar orden till mig. Jag tänker på hur gränslös kärlek kan förslava, förblinda människor. Jag tänker på gamla relationer och en man som en gång sade till mig att han skulle kunna dö för mig. Det var otäckt sagt, jag såg aldrig något vackert i de orden. En sådan kärlek sliter sönder själen, att vilja utplåna sig själv för någon annans skull.
Inatt läser jag Tove Janssons Det osynliga barnet och andra berättelser. Jag fick den av min syster i födelsedagspresent, tillsammans med ett vackert kort som hon klippt, klistrat och skrivit till mig. Kortet var ett brev om alla mina bra egenskaper och hur vilsna vägar ibland kan bli nya stigar. Jag blev så rörd och glad. Jag har faktiskt en sådan fin, klok och bra syster, jag är lyckligt lottad.
Så jag läser om osynliga barn som blir synliga med hjälp av kärlek, om Filifjonkan som tror på katastrofer, om Mumintrollet som beundrar Snusmumriken. Fast jag skulle nog snarare hävda att ovan nämnda troll är väldigt kär i sin högst beundrade Snusmumrik.
Jag har aldrig läst Tove Jansson som barn. Inte förrän under c-kursen i litteraturvetenskap läste jag om mumindalen. Då läste vi Trollvinter och hur Mumintrollet vaknar ur idet, finner sig ensam i vinterlandet medan övriga familjen sover. Jag tyckte mycket om den i och med hur den börjar; Mumintrollet vaknar, alla andra sover, världen som han känner den är död, för han har aldrig sett vintern. Ju längre berättelsen går, lär sig Mumintrollet mer och mer och blir modigare och modigare i det "nya" landskapet. Jag tolkar in uppväxten och dess självständighetsskapande, att frigöra sig från familjen i berättelsen. Agneta Rehal-Johansson höll i barn -och ungdomslitteraturkursen, i vilken vi bland annat läste om mumin och hon har skrivit en omfattande avhandling med en gedigen grund i samtliga Tove Janssons muminböcker. Jag är fasligt förtjust i litteraturanalyser.
Jag borde skriva mer om barnlitteratur förresten, det finns så mycket som tilltalar mig här. Bilderböcker är ett helt universum för sig, om Älskade små grisar, små lokomotiv vid namn Rosa, Gubben Pettson och hans katt, lillasyster Kanin som blir biten av en räv och så vidare.
4 kommentarer:
Mumin är så fint, så fint! Och vist också! Själv rördes jag i Det osynliga barnet nästan till tårar vid dessa ord:
[D]et är inte så lätt att trösta en filifjonka som gripits av panik och inte vet varför. (36)
Så sant, hur trösta någon som bara är.. ledsen?
När vintern kommer får det nog bli en omläsning av Muminböckerna, särskilt som det tycks bli flytt till hus med kakelugn. Vi vet ju alla vad som finns bakom kakelugnar :)
Har Du förresten läst Sven Nordqvists Var är min syster? Den är alldeles makalös, vilka bilder!
La bibliofille:
Ja, visst är det fint?
Hittade inatt, då jag i vanlig ordning hade svårt att sova, att Tove Jansson också skrivit icke-mumin-noveller (nytt ord där). Jag måste genast läsa dessa!!
Nej, jag har inte läst Var är min syster?, men jag gillar ju Sven Nordqvist så detta skall snabbt göras!
Här hemma njuter jag och barnen av Mumin. Jag läste inte heller Mumin som barn, men däremot precis som du under C-kursen i litt.vet. Ebba Witt-Brattström har skrivit en fantastisk analys som är publicerad i hennes Ur könets mörker. Rekommenderas om du inte redan läset den!
Catrin:
Fint!! Att läsa högt är underskattat. dessvärre har jag bara sambon att läsa högt för, så det blir inte så ofta.
Har faktiskt läsa Ebbas analyser, alltid intressant.
Skicka en kommentar