"I think there's a heaven where some screams have gone"

Idag är jag omgiven av Tori Amos.
Hon är en djup tröst, ett minne av det förgångna, en rysning över huden och ett bristande hjärta i bröstet. Det är så med mig gällande somlig musik; Hjärtat går sönder i bröstet. Det är som att genomfaras av stark kärlek, inte en helt trevlig känsla. Inte det att kärleken i sig är otrevlig, men att känna så starkt så att det tar andan ur en. Upplevelsen och ens egna sanning blir att man går sönder i bitar och att man är ok med det.

Minnen som pekar tillbaka till en tid för mycket länge sedan. Under the Pink hemma hos någon kille jag var tonårsaktigt förälskad i, på det där lätt orealistiska drömska sättet man älskar då man är yngre. Hans namn har jag glömt, men jag minns vinter och vägval, jag minns studion han hade tillsammans med sin bror och hur jag hellre uppehöll mig där än på lektionerna i skolan. Jag minns vin som dracks tillsammans med vänner som man trodde skulle vara där för evigt.

Jag skruvar upp och valsar runt i lägenheten, Kapten får ursäkta ylandet från högtalarna. Det är en konst att förklara exakt vad som händer, att kunna destillera alla intryck och pressa in dem i ordformler som passar... en härva av förnimmelser, ljud, ord.
Hon är en kraft i orden som förs fram av det vackra pianot, hon är en annan slags poesi än Ani DiFranco men det är samma kraft, som ligger under allt. Hon är uppriktig, rättfram.
Det handlar om att finna sig själv som kvinna, kanske kan det låta banalt och förlegat? Att skapa sig själv utifrån erfarenheter, även om de är vidriga. Att göra upp med män i allmänhet, Gud och fadern. Att vara sin egen, att förverkliga det man tror på. Att finna någon slags urkraft djupt där inne i magens mörker, att inte vrida all den där smärtan mot sig själv utan istället skapa något vackert av den. Och det gör hon, snillrikt på Little Earthquakes, Under The Pink, Boys For Pele... storartade coverversioner av låtar skrivna och framförda av män på Strange Little Girls. Ett sätt att ta tillbaka, att omskapa kvinnogestalterna som figurerar i texten. Amos lånar ut sin röst och sin porträttbild åt var och en av kvinnorna.
Jag avslutar med hennes kommentar om coverversionen av Eminems '97 Bonnie and Clyde (enligt undertecknad den rysligaste och bästa covern, kanske någonsin), där den dräpta kvinnan i bakluckan får en röst som sträcker sig från kylan på andra sidan livet:

When I first heard the song, the scariest thing to me was the realization that people are getting into the music and grooving along to a song about a man who is butchering his wife. So half the world is dancing to this, oblivious, with blood on their sneakers. But when you talk about killing your wife, you don't get to control whom she becomes friends with after she's dead. She had to have a voice.