Kulturkammaren

Fastnade på Marcus Birros blogg häromdagen.
När jag gick i högstadiet, läste jag hans bror Peter Birro (Under bordet och Utan nåd - The Sound of Speed) väldigt mycket. I nuläget kan jag inte riktigt minnas var det var som tilltalade mig så. Det var väl svärtan. Och desperationen. Allt smuts och ångest och spyor, skit. All död och ensamhet låg liksom ett lager över boksidorna. Det var väl något som kändes verkligt, något som jag kunde spegla mig i, även om jag själv inte levde livet hälften så hårt som personerna i Birros böcker. Och Per Hagman. Per Hagman läste jag mycket också. Han var blond och svår, som en bok riven ur hjärtat med soundtrack av the Cure. På något sätt var det väl en föraning. Ett lugn innan stormen. Jag vet inte.
Jag och V läste dem i allafall; Birro, Hagman, Erik Hörstadius (som jag dock inte orkade med, han var verkligen inget bra) och Bret Easton Ellis.
Och The Smiths Never had no one ever. Jag blev introducerad till The Smiths via Peter Birro. Morrissey skulle vara förband åt David Bowie minns jag, 1996? Vi skulle dit bara för att se honom. Inte Bowie.

Det som fångade min uppmärksamhet i bloggen var att Marcus nämner Kulturkammaren. Det lockar tillbaka minnen.
Jag och V aspackade på vadhelst vi fick tag i, och så upp på tåget till Norrköping. Vi måste bort, bort, Linköping är för litet, det är hemma och tråkigt. Folk är döda här. Vi ville ut. Så: Norrköping.
Vi hade inget mål med att åka dit egentligen. V kände snubbar där, som vi hängde med. Oftast drog vi bara hem till någon relativt okänd, drack vin, blev fulla och sjöng Cornelis. Oftast var vi aspackade på pendeltåget dit, träffade folk på stan som vi hängde med. Vi var ju för unga för att komma in på krogen i alla fall. Hur många gånger har jag inte sovit på tågstationen i Norrköping, nära nära V på en bänk, väntande på första tåget hem? Livet var sannerligen en fest och vi fanns där för att sluka det, allt.

Och så Kulturkammaren. Kulturkammaren var lite som Skylten i Linköping, men roligare och mer intressant eftersom det ändå låg i Norrköping och således inte var "hemma". Mitt starkaste minne är när jag och V går dit och Mazarine Street skall spela. Det är innan spelningen och V är fullare än mig, vi hänger inne i lokalen och bandet sitter och dricker öl några bord bort.
V, lyckas givetvis strula med någon i bandet. V lyckades alltid "sorka i logen" som vi skämtsamt sa. Det var med medlemmar ur Millencollin och Broder Daniel.
Den här kvällen var det i alla fall snack om att följa med vidare efter spelningen. Någon av dem, han spelar orgel, frågade mig om jag inte skall hänga med honom och de andra, det kunde väl vara mysigt? Och du är ju så jävla fin. Jag minns att jag åkte hem med tåget och sov på Mosters soffa, eftersom mamma jobbade och sista bussen hem hade redan gått. Full som ett as var jag i alla fall.
Jag var aldrig speciellt framåt sådär, jag satt mest för mig själv i de lägena. Varför skall man knulla någon bara för att den råkar spela i ett band? Jag fattade aldrig det där. Å andra sidan träffade jag knappt killar på den tiden. Det fanns andra saker att tänka på, tydligen.

Men det är minnen. Det är så mycket jag minns tillbaka på nu, när livet dras upp i någon slags stabilitet. Nu kommer det, det där nya livet som inkluderar en annan människa, någon jag vågar tro kommer stanna väldigtväldigt länge. Någon jag håller på att bygga ett liv med, på riktigt.
Det är så mycket jag är rädd för att glömma. På ett sätt känns det som om jag har blivit vuxen väldigt fort de här senaste månaderna. De där dagarna är över och det är nu nostalgin kommer över mig och minnena av det som var konstruerar den jag är nu.