Sista slutspurten med hemtentan den här veckan. Den skall vara inlämnad på fredag.
Jag har sovit halva dagen. Finner ingen koncentration någonstans. Det knyter ihop sig i kroppen och jag sover. Hjärnan stänger av och så får jag ångest över att jag inget gör. Och så somnar jag.
I helgen var vi hemma i Linköping på besök. Farmor fyllde 80 år.
Helgen var helt frikopplad från vardagen. Jag har insett hur mycket min familj betyder. Hur bra de är. Farmor, pappa.. människor jag alltid trott aldrig skulle förstå något. Men de förstår mer än vad jag tror och plötsligt känner jag mig som en tonåring igen.
Någon gång skall de få veta det. Hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Hur skönt det är att komma hem till deras hus, all kärlek som finns där.
Promenad med D's hand i min i skogen bort till "blå lagunen", att höra fåglarna i träden och tystnaden runtom dem. Fylla ut lungorna med frisk luft av barrdoft, hästskit, löv... land. Den mjuka marken under gympaskorna i motionsspåret som snirklar sig genom skogen.
Det är skönt att åka hem till Linköping, men det är lika skönt att fara därifrån. På något sätt får jag lite krypningar i kroppen av att gå på stan och känna igen folk, se dem som är kvar - gamla klasskompisar, folk som sitter och hänger på Yngve's. Gamla ragg man glömt och diverse annat folk och fä. Varför är de kvar funderar jag på och tänker samtidigt att jag kanske inte har genomfört en så stor bedrift med att flytta från den staden?
Men jag tog mig ut. Det är åtta år sedan nu, i sommar.
Tätt följd av T: Flyttar du så flyttar jag.
Jag tror inte jag skulle våga/orka en sådan flytt igen. Att kasta sig ut sådär, in i något helt nytt. Jag trivs där jag är nu.
Bild: Från skogen utanför mammas hus, i Åtvidabergstrakten, sommar 2005.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar