Jag var alldeles för liten för att förstå diktaturer och hur livet tedde sig i Rumänien under Nicolae Ceauşescus välde.
Jag minns bilden som kablades ut i nyhetsmedierna: den arkebuserade diktatorn och hans fru Elena, liggandes i snön med rakt-in-i-döden-stirrande ögon.
Historien berättar för mig om en man som skapade en personkult kring sig själv, i likhet med Nordkoreas Kim Jong Il eller Kinas Mao Tse-tung. Ceauşescu och hans familj levde i högsta välmående och säkerhetspolisen Securitate höll det fattiga folket i schack.
Om denna tid i Rumänien handlar Herta Müllers Hjärtdjur. Enligt anteckningen på pärmens insida inhandlades den 27 oktober år 2000. Jag hade just flyttat till storstaden och utanför Konsum vid Södra Station stod ett bord med böcker, en liten lapp som förklarade vart böckerna kom ifrån (vilket jag tyvärr inte minns just nu) samt en liten bössa att lägga de 25 kr/bok i.
Jag valde boken om Rumänien, och lade pengarna i bössan.
Många år efter jag har köpt boken tar jag fram den. I närmare åtta år har den väntat i bokhyllan. Den har väntat. Jag har väntat. Några gånger har jag vägt den i handen, bläddrat bland boksidorna, läst om Lola som hänger sig i en garderob på studenthemmet och om modern som binder barnet vid stolen i köket, om mormodern som sjunger barnbarnet till sömns och säger: "Låt ditt hjärtdjur vila sig, du har lekt så mycket idag." (s 36)
Det är ransoneringar och bodegor, det är onyktra män i trasiga kläder som arbetar i fabriker. Det är skräcken inför att bli rapporterad. Att inte ens kunna bli onykter för skräcken att säga något obetänksamt i fyllan. Det är historien om patentstrumporna som flickorna omsorgsfullt tvättar och sparar. Västanfläktar.
Men det är också en historia om motståndet. Det tysta motståndet som gror i studentrum och källare. Landskapet är kallt och kargt, här finns inget hopp eftersom befolkningen bara vill fly, men de enda som inte vill fly är diktatorn och hans band av vakter.
Det blir alldeles för trångt att andas, medan jag läser. Men jag läser och orden är vackra. De är fragment som till en början tycks helt slumpartade. Så läser jag några sidor till och några till och de bildar en vacker helhet där mitt bland förtrycket, propagandan och våldtäkter i mörka parker.
Historen går om och om igen, den berättas på ett repetativt sätt. Det är vackert vittnat om ångesten och skräcken, det kryper in under mitt skinn, Müllers hjärtdjur.
Bild: Det egna, vid Södra station inhandlade, exemplaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar