2 x 2 = 5 (Bokstaven A)

Nyheten om Solzjenitsyns död får mig att tänka på Sovjet, Gulag, dissidenter, anarkister och arkebuseringar 0ch skenavrättningar. Från detta känns steget inte långt till Fjodor Dostojevskij vars roman Anteckningar från källarhålet jag vill lyfta fram när Malins utmaning kommit fram till bokstaven A.
Det är mörkt och fuktigt i berättarens källare, där han ligger ensam och spottar ur sig hat och vrede. Han som ligger där nere självmant och krälar eftersom "lidandet – det är ju roten och upphovet till ett medvetet tänkande". Fast den där mannen nere i hålet ljuger också, han är om inte annat ambivalent för han vill egentligen ha något annat än sitt källarhål och det är simpelt (?) nog kärlek, andra människor.
Boken behandlar existensiella frågor om bland annat förnuftet och viljan om förhållandet mellan dessa, den behandlar kärleken, lidandet... teman som tydligen är återkommande i Dostojevskijs författarskap. Allvarligt talat har jag bara läst Anteckningar från källarhålet och Brott och straff, men jag gillar skarpt berättandet, det kyliga och kalla, det smutsiga. Mer Dostojevskij skall det bli, när tid finnes.
"Ack mitt herrskap, vad blir det för sorts egen vilja när tabeller och aritmetik kommer med i spelet, när det enda som gäller är att två gånger två är lika med fyra? Två gånger två blir även utan min vilja fyra. Och det kallar ni fri vilja?"
Jag tror att det jag gillar bäst med boken är rubbandet av det förnuftiga, ifrågasättandet av den egna och fria viljan. "Jag kan gå med på att två gånger två är fyra är utomordentligt och lovvärt, men om man nu ändå ska lovprisa så kan två gånger två är fem ibland vara något synnerligen trevligt!"
2 x 2 =5. Det fastnade verkligen hos mig. Jag var slagen med förvåning hur mycket jag verkligen uppskattade den här boken (och resten av ryssarna vi läste; Tolstoj och Gogol). Dessutom är titeln på andra delen av boken (Med anledning av den blöta snön) så andlöst vackert. Jag kan inte förklara varför den tilltalar mig så, det är bara så vackert.
Skulle någon därute ha ett exemplar av ovanstående bok och kanske tycka att den är så hemskt vedervärdig att vederbörande vill bli av med den; sälj den till mig. Basta!!

Stina Aronson är (var) en författare jag vill läsa mer av. Jag köpte hennes Feberboken: stoffet till en roman på textmässan på Kvarnen 2005, en gammal kursare till mig ligger bakom Rosenlarv Förlag. Givetvis var jag tvungen att köpa en bok av dem, vid deras bord.
Boken är skriven under pseudonym på tidigt 30-tal och känns som om den skulle kunna vara skriven nyss. Språket är febrigt, ambivalent, fullt av känsla och liv utan att för den skull bli löjligt. Det är en rätt kort roman (delvis självbiografisk om författarens förhållande med Artur Lundkvist, en av De Fem Unga) som behandlar kärleken, erotiken, om hur kärleken är en kraft som hotar att slita sönder själen:

Kvitt honom måste jag bli, eftersom han betyder ett beroende som utarmar och förtrycker mig.
Till att börja med ska jag låta bli att besvara hans nästa brev (som kanske aldrig kommer). Inte svara. Det blir första spadtaget. Jag ska gräva mig ut. Fri, fri, o mina lungor befria er, häv er, andas, grip tag i luften.

Vidare har jag läst klart Stieg Larsson. Handlingen i Män som hatar kvinnor gör skäl för titeln. Mitt omdöme om detta verk är att den var ok, jag förstår att svenska folket greps av smutsen och det morbida som handlingen utgör. Med avsmak (och skräckblandad förtjusning?) måste vi betrakta dem som framstår som monster, vi måste ha någon vi kan göra till ett monster. MIna tankar efter att ha stängt boken, går till Joseph Fritzl och hans så kallade källarfamilj. Ett monstruöst brott mitt ibland folket.
Men, jag irriterade mig mest på Lisbeth Salander, jag tycker inte hon är speciellt häftig eller tuff. Jag vet inte varför. Nåväl. Nu är den läst och jag rusar vidare mot Trier om von Trier - samtal med Stig Björkman.
Och för er som gillar Alice i Underlandet, titta här. Det är oslagbart.