Porr, horor och feminister

Alldeles för lång tid efter alla andra läste jag Porr, horor och feminister av Petra Östergren. I den presenterar författaren det svenska prostitutions- och porrmotståndet inom feministrörelsen och dessas argument mot porr och prostitution.
Det jag verkligen gillar med den här boken är att den är enkelt skriven. På ett lättförståeligt språk behandlar Östergren Barnard-konferensen, sex wars, radikalfeminism, Gayle Rubins sexuella värdehierarkier o s v. Tidigare har jag läst allt detta, men oftast då i småsnåriga källtexter, som kanske människor som inte befinner sig i den akademiska världen kommer sig för att läsa i vanliga fall. Av egen erfarenhet vet jag att jag då rakt inte skulle ha läst dem om jag inte haft en pistol mot tinningen så att säga, avhandlingar och liknande är sällan något som kittlar det litterära sinnet.

Jag tänker inte ha någon lång utläggning om vad jag personligen tycker om pornografi, prostitution, sexarbetare, sexualmoral och radikalfeminister. Men jag vill ha sagt att detta är mycket intressant. Litteratur som rör till, som tvingar mig att ifrågasätta vad jag tidigare tyckt är sannerligen roligt att läsa. Jag har sagt det förrut och jag säger det igen; ju mer jag läser, desto mer lär jag mig, desto mer måste jag tänka i nya banor. Det är intressant att med nya ögon följa sina egna faser, inomden feministiska rörelsen. En början med separatistiska kvinnocaféer i Linköping, mot Stockholm och möten på Antippa, 8 mars-demos och "krossa patriarkatet", en vägran att låta sig underkuvas samma patriarkat och att visa motståndet genom att vägra smink och rakning. När jag ser tillbaka på detta, ler jag. Jag ser att jag hela tiden rört mig uppåt, ju mer jag läst och analyserat, desto mer har jag varit tvungen att tänka om mina argument. Om detta har jag ordat förr.

Men jag tycker att det är rätt intressant vad det är för smygpuritansk sexualmoral som kommer till uttryck i det här feministiska motståndet. Diskursen kring dessa ämnen belyser verkligen vilka föreställningar som finns om vad som är en normal sexualitet. Att ha sex mot betalning är inte normalt, att ha sex utan kärlek och med olika partners är inte heller helt normalt. Jag tänker på den i det närmaste moralpanik som råder gällande ungdomars sexualvanor (å andra sidan tänker jag att just detta säkert är en ständigt återkommande moralpanik, över tid och mellan generationer. Ungdomen är väl alltid på väg mot undergången?). Kvinnor som arbetar med att sälja sex stigmatiseras å det grövsta, bara de allra värsta exemplen (de kvinnor som säljer sex för att få råd med droger, för att de varit utsatta för övergrepp etc.) får komma till tals i det offentliga rummet och på så sätt sätter man en tydlig ram. De kvinnor (för det rör sig i Östergrens bok bara om kvinnor) som har positiva erfarenheter av arbetet, tystas. Jag kom, då jag läste, att tänka på Tanja Suhininas blogginlägg, där hon berättar att hon blev inbjuden att tala på Göteborgs stadsbibliotek om sin bok Phonephucker. Dock avbokades besöket och det är ju väldigt talande för hur den "korrekta" attityden skall upprätthållas: "Du blir nästan 'den lyckliga horan', om du förstår...
Vi är ett bibliotek, vi har liksom en bildande funktion och det här skulle ju bli som reklam. Det är för positivt."

Jag konstaterar att debatten måste onekligen nyanseras, tiden rör sig framåt hela tiden, vi måste följa med. Bort från det essentialistiska snacket att kvinnor är menlösa, försvarslösa våp och män är sexuellt aggressiva odjur som inte får retas sexuellt för att då blir de galna och förgriper sig på alla kvinnor de ser. Att kvinnor alltid är objekt som handlas med, att män alltid är handlande subjekt.
Vi måste lära oss att skilja på begreppen (sexarbete, trafficking, prostitution etc), vi måste lita på att de positiva rösterna är sanna. Petra Östergren är en tänkvärd röst i bruset, om man ids ta sig tiden att reflektera även om det är svåra frågor.
Efter boken är jag glad, upprörd, diskussionssugen och upprymd. Fler tankar än dem jag redogjort för här, finns. Det skulle bli en hel avhandling om jag skulle redogöra för precis alla tankarna. Just nu snurrar det bara och jag rekommenderar alla att läsa Östergren, eller varför inte Queersverige, en antologi sammanställd av Don Kulick.