Blindheten/Blindness, Saramago/Meirelles

För några veckor sedan stod jag nere i källaren på Emmaus i vanlig ordning, strök bokryggar med blicken.
Å rekommenderade José Saramagos Blindheten till mig redan i somras, vill jag minnas. Jag hade såklart alltid en bunt med andra böcker att läsa, Saramago fick lov att vänta även om jag såklart höll utkik efter honom, som till exempel ovanstående dag på Emmaus. Jag höll Blindheten i handen, bläddrade, läste några meningar här och var, fick ett grepp om dess innehåll.
Och ställde tillbaka den i hyllan, utgåvan var inte så fin, det får vänta.

Häromkvällen skulle vi se en film i vanlig ordning, jag och D. Han talade om vad den hette; Blindness,"den handlar om att alla människorna i en stad plötsligt blir blinda".
Vänta, är det baserat på en bok av José Saramago? undrade jag. Detta visste inte D, men han sade att det var samma regissör som gjorde Guds Stad - Fernando Meirelles. Jag tyckte det var misstänkt lik boken och efter några sekunder konstaterades faktum via IMDb. Vi började se filmen, men dessvärre uppstod problem så vi kunde inte se den just då.

Igår spenderade jag dagen på Stadsbiblioteket, skrev arbetsansökningar, lyssnade på musik, drack kaffe. Åt lunch med J och diskuterade litteraturen. Vi promenerade till antikvariat Alfa och sedan till ett café på Drottninggatan, för kaffe och kaka.
Under dagen köpte jag äntligen ovannämnda bok, men med en ack så kompakt typsättning. Att öppna boken är som att stirra in i en tegelvägg. Meningarna är långa och vindlande. Med närmare eftertanke känns det effektivt med tanke på bokens minst sagt klaustrofobiska innehåll.

På kvällen igår satte vi oss då och såg filmen. En otroligt stilig film, rent visuellt. Människorna blir blinda, en efter en. De ser bara vitt och för att ytterligare understryka detta är scenerna som utspelar sig under dagtid filmade en aning för ljust, det är ett nästan vitt ljus. Det sticker i ögonen på mig som sitter och ser helvetet som människorna plötsligt inser att de befinner sig. Helvetet är inte mörkt, det är vitt och bländande ljust när de blir satta i karantän på ett gammalt mentalsjukhus, vaktade av militären. Innanför byggnadens väggar skapas relativt snabbt, hur snabbt vet jag inte för här finns ingen tidsram att hålla sig innanför, egna lagar, grupperingar av människor.

Mina tankar går till Stanford Prison Experiment, ett socialpsykologiskt experiment som gjordes vid Stanford University 1971, för att undersöka vad som händer då man sätter människor i fångenskap. Gruppen som utförde experimnetet delades upp i fångar och vakter i universitetets källare. Experimentet fick avbrytas efter endast sex dagar. Jag tänker på det ur den vinkeln att många till synes "goda" människor innehar förmågan att göra vidrigheter mot andra om de placeras i en omänsklig kontext.

I Blindness (här primärt omtalad som film än bok) bjuds vi att stiga rakt ner i helvetet. Regissören visar egentligen väldigt lite av de vidrigheter som försiggår bland de många blinda inne på mentalsjukhuset. Vi ser exkrementer och nakna kroppar, smuts. Det är snyggt genomfört hur paradoxalt det än kan låta. Med enkla medel som bara ryggar, ord, läten, skrik blir känslan klaustrofobisk och känslan av att inget se sätter sig även över bröstet. Allt jag hör är ljud, skrik, gråt och det räcker. Jag vill gå från filmen, jag vill stänga av, jag vill inte se mera nu.
Där man inte kan se finns inga gränser för ondskan, där är allt möjligt, hjärnan löper amok.
Läkarhustrun, gestaltad av Julianne Moore är blond och hon är också den enda som ännu har kvar synen. Hon smiter med sin blinda man i ambulansen, då han sätts i karantän. Hennes förmåga att ännu kunna se är en väl bevarad hemlighet.Hon är den som leder de blinda, skulle man kunna säga.
Jag hoppas att få mer klarhet i hennes karaktär, genom boken.

Att Saramagos berättelse är en allegori är uppenbart. Den talar om samhällets bräcklighet och vår egen seende blindhet. I hans berättelse har alla inblandade sitt förnuft och sin fysiska hälsa kvar, men de är blinda.
Jag förlorar mig nu i orden, den kompakta texten med de många och långa meningarna. Där dialogerna är som strömmar av vatten in i ögonen.
Detta kommer att bli en bok jag kommer bära med mig resten av livet, det känner jag redan nu. Den drabbar och vill få mig till att spärra upp ögonen.
Tack Å.