Orons bok

Lyckan hos dessa människor som inte inser att de är olyckliga irriterar mig. Deras mänskliga tillvaro är fylld till brädden av sådant som för en verkligt sensibel människa skulle utgöra en hel serie av våndor. Men eftersom de i själva verket lever ett vegetativt liv går det som de drabbas av dem förbi utan att beröra dem. De lever ett liv som bara kan jämföras med det som levs av en man med tandvärk som just mottagit en stor gåva - de upplever den sanna lyckan att leva utan att vara medveten, den största gåvan som gudarna beskär oss människor, gåvan att vara deras likar i det att man liksom de ( fast på ett annat sätt) står över både glädjen och smärtan.
Därför älskar jag er alla trots allt, mina kära växter!
- Fernando Pessoa, Fragment 68 ur Orons Bok

Jag kom i kontakt med Fernando Pessoa när jag läste b-kursen i litteraturvetenskap med genusinriktning, för ett år sedan. På bokens insida står mitt namn och ett datum - 3/4 2007.
Jag blev otroligt tagen av den tillbakadragne portugisens ord. Givetsvis romantiserades bilden en smula av Horace Engdahls mycket intressanta föreläsning med namnet Ensamhetens poetik.
Det Pessoa skriver, i form av heteronymen Bernando Soares, är tankar jag själv haft. På något vis är det det som fastnar och som fångar mig. Om vilken förbannelse det är att vara en tänkande, reflekterande människa. Hur ofta har jag inte önskat det, att jag inte tänkte och analyserade livet så förbannat? Jag har i det närmaste önskat att jag vore dummare. Det är så mycket enklare att leva om man bara är dum.
Alla dessa ensamma timmar av tänkande och skrivande. Alla dessa fragment av ensamheten, som hittades i en stor kista bestående av 27.543 manuskriptblad i Pessoas lägenhet efter hans död.
Det är vackra stadsmiljöer från Lissabon som skildras och blandas ihop med rena metafysiska tankegångar. Det är otroligt vackra formuleringar, stora och små tankar, innanför de fyra väggarna i Bernando Soares rum. Jag ser honom för mitt inre öga sitta vid fönstret och titta ner på livet som försiggår alldeles bredvid honom, men som han själv inte känner att han har en plats i. De såkallade heteronymerna var en del av Pessoas författarskap. Författare använder i vanliga fall pseudonymer, men Pessoa valde att kalla sina för heteronymer, då de alla var för honom verkliga personligheter, en del av honom själv. Personligheter som alla trängdes inuti honom.

Jag har en klart romantiserad bild, av en försupen ensam kuf, javisst. Det är ingen munter läsning direkt. Det är heller ingen bok man plöjer igenom på en handvändning. Boken är uppdelad i kortare och längre fragment. Vissa mer som prosa, andra i det närmaste lyrik.

Men detta är en av mina favoritböcker och därför vill jag dela detta med alla. Absolut.