196 sidor in i Män som hatar kvinnor irriterar jag mig på "dot.com". Dot.com-företag hit och dot.com-företag dit. Allvarligt, det låter rätt löjligt, säger man ens så?
Likaså blir jag lite smått irriterad på rabblandet av tekniska prylar, iPoden dottern får i födelsedagspresent, iBooken, digitalkameran från Canon, scannern från det och det märket, bandspelaren med det och det märket. Varför är detta viktigt? Jag kan ta historien på allvar ändå. Jag behöver inte bli bombarderad med produkter. Lisbeth Salander använder sig av det här och det här e-postprogrammet och den och den krypteringen. Jaha? Ja, jag kan inget om kryptering och om olika program så som lekman borde jag bli imponerad av Larssons kunskaper på området?
Men, jag läser vidare och tänker att jag är nog verkligen bara ovan vid kriminalromaner. Så enkelt är det.
Och någonstans medan jag läser kan jag inte heller låta bli att tänka att snart skall boksviten filmatiseras och jag tänker mig att detta kommer ske i bästa Beck-stil. Dansk regissör till trots betvivlar jag att man slipper undan alltför teatraliska svenska skådespelare (inte det att svenska skådespelare alltid är dåliga, de passar bara mycket bättre på teaterscenen), ännu ett magplask i svensk filmhistoria. Beck de light. Huvva. Kanske är jag för hård? Eller så har jag bara ingen som helst tilltro till svensk film alls, med undantag för Roy Andersson. Detta är mer troligt.
Men jag fortsätter läsa, inte helt säker på vad jag tycker ännu. Och jag kommer på att jag vill läsa Sjöwall/Wahlöös gamla romaner från 60 och 70-talen. Mamma har några av dem hemma i bokhyllan om jag inte minns fel. Å menar att de skall vara riktigt bra, då de är intressanta tidsdokument och mycket samhällskritiska, något som helt har gått förlorat i de urvattnade massfilmatiseringarna. Av samma anledning skulle jag vilja läsa Lasermannen då jag har hört att den också skall vara intressant för att få en bild av Sverige under tidigt 90-tal, då jag själv var alldeles för liten för att vara medveten om något annat än min hamster, kanin, Madonna och Tvillingarna-böcker.
Likaså tänker jag att Stieg Larssons böcker kanske också är intressanta tidsdokument (med allt rabblande om @yahoo.com, @hotmail.com, teknikprylar osv) bara att jag inte ser det eftersom jag är mitt i den tidsåldern.
Min pappa talade sig varm om Larsson-böckerna i julas. Han talade om Lisbeth Salander och hur lik mig hon var, om jag inte missminner mig. Jag vet inte det jag. Han måste syfta på hennes yttre, hennes piercingar, tatueringar och Dr Martens-kängor.
Och ja, hon verkar påminna om någon jag var... för sådär 10-15 år sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Låter för övrigt som du beskriver min padre och hans läsande av denna trilogi. Icke heller han läser i vanliga fall men slukade denna. Jag å andra sidan läste för att undersöka vad saken gällde. Läser i princip aldrig den här genren i vanliga fall men jag gillade Lisbeth. Kunde dock tänka mig att mer eller mindre slopa resten... Dessa tre tegelstenar kunde ju ha kapats till hälften. Såå mycket TJAFS liksom.
Intressanta reflerktioner. Jag att tror du fångade anledningen till att jag inte har fastat för denna trilogi, nämligen att tekniken tar över. (Jag hade bara inte förstått det själv ännu...)
//Therese (bokbloggen.bloggagratis.se)
Det finns enligt min ringa mening ett enda skäl till att titta på Millenniumfilmerna när de kommer, och det skälet stavas M I K A E L N Y Q V I S T! har hört glunkas att han skulle spela huvudrollen.
Inget att tillägga här.
Historien tar sig dock, men det är mycket väsen...kanske inte för ingenting, men som lisan sa; hälften vore nog.
Mindre än hälften kvar.
Skicka en kommentar