Den 4 augusti 1995.
Dagen var stekande het, minns jag. Kvällen innan hade jag varit ute med min syster och hennes vän.
Min systers vän färgade mitt långa hår med henna i sitt badrum, jag fick låna små droppar av hennes tunga patchouli-parfym. Den där dagen har fastnat i mitt minne som en dag då jag fann mig själv stå på randen till ett annat liv. Långt bort från hemstaden, föräldrar, vänner.
Vi hade suttit på balkongen på Kungsholmen, i solen och druckit vin, jag hade fått vin att dricka som en vuxen, jag hade fått följa med ut på krogen trots att jag bara var 16 år. En pakt slöts mellan mig och storasyster: säg inte ett knyst om detta till mamma! Aldrig. Inte ett ord.
Morgonen däpå vaknade jag med syster i hennes breda säng i den lillalilla lägenheten, en skummig smak i munnen.
Vi tog oss ut till Djurgården och Sjöhistoriska för R.E.M. med förband Radiohead. R.E.M. var givetvis en stor upplevelse, den första riktiga spelningen jag var på, inlindad i nostalgins dämpade ljus. Innan den här dagen hade jag mest tyckt att Radiohead var ett gäng töntar, fy vad dåliga de var. Men ihopträngd med alla andra framför scenen togs jag med storm av Thom Yorke och Radiohead, som just släppt The Bends. Jag tror aldrig jag har sett ett bättre förband.
Sedan 1995 känns det som att R.E.M. har stått hyfsat stilla, de låter ännu i stort sett likadant som de alltid gjort, men Radiohead har stadigt rört sig framåt. Utvecklats. Alltid med nerverna på utsidan, alltid med mitt hjärta som blir för stort för bröstkorgen varenda gång jag hör dem, varenda gång jag ser en spelning med dem. Och det har ändå blivit några (kanske fem?) gånger genom åren. Jag trodde det var sista gången nu på årets Roskildefestival. Jag var inte jättepeppad att se dem, då jag och M gick mot Orangea scenen medan mörkret sänkte sig över oss.
Två timmar senare stod jag där igen, med gåshuden under kläderna, och lungorna imploderade.
Inatt lyssnar jag på Radiohead och videon till Street Spirit (fade out) är fortfarande lika vacker som jag minns den från den tiden då MTV fortfarande gick att se på.
4 kommentarer:
Fint minne. Ofta är minnen förknippade med musik. Iaf för mig.
JO, så är det för mig med. Till största delen musik. Och text i olika former.
Åh, det är underbart med ögonblick som fastnar sådär. En samling att plocka fram och tänka på. För en nostalgiker (läs "för mig")är det dock viktigt att plocka fram dem ibland, inte leva i dem.
//T bokbloggen.bloggagratis.se
Så sant.
Man plockar fram dem och tittar på dem,stoppar tillbaks dem ner i kartoteket.
Skicka en kommentar