En verklig utmaning

Så har det då startat. Jag har börjat läsa denne Stieg Larsson och Män som hatar kvinnor. Natten är ljummen, jag borde hellre knappra ihop ett vinnande CV så jag kan söka någon form av biblioteksjobb för hösten.
Men nej, jag fastnade hos Oates och sedan var det klippt fram tills berättelsen var slut, kaffet urdrucket och hjärtat sprängfyllt av känsla.
Jag plockade upp Stieg Larsson ur ryggsäcken. Nu är det upp till bevis då. Så får jag se om det är sådär fantastiskt bra som övriga svenska folket, inklusive min pappa (som aldrig läser men som under jul och- nyårshelgen slukade tre böcker i serien), tycker. Min personliga teori är att författarens död har sett till att haussa upp boksviten en smula (är det inte alltid så, med skapande personer som dör hastigt och oväntat, för egen hand eller ej?), hade han inte gått och dött är jag cyniskt övertygad om att han hade sällat sig till den övriga svenska "deckareliten". Nu tycker nog P att jag svär i kyrkan, men desto roligare blir det väl ifall jag inser att det är bra böcker och får äta upp vad jag sagt? Och jag tycker ändå att det vore roligt för min egen del också, att vidga synfältet en smula. Så nu: upp till bevis.
Jag laddar med mer kaffe och ler åt det faktum att statistiken i boken baserats på Slagen Dam, en utredning som jag fick läsa under tiden jag pluggade genusvetenskap på SH. Det är ändå ett gott betyg och en, enligt mig, relevant undersökning, även om många tycks anse att den har en del brister.

Senare idag kommer ett par från Linköping och skall träffa Elliott. Tillsammans med vår kontaktperson från Hundar Utan Hem skall det beslutas om han skall bli östgöte. Det skär i hjärtat och jag saknar honom redan, underbaraunderbara hund. Men vi måste tänka logiskt och på vad som är bäst för Elliott, att bo i storstaden är nog inte vad han skulle trivas bäst med. Men älskad det har han varit och det kommer han alltid att vara.