tisdag, augusti 12, 2008

Revidering av tidigare åsikt samt skräck och film


Ok, jag tar tillbaka mina ord. Jag reviderar min åsikt. Jag skall försöka att inte vara så fördömande om svensk film.
Jag tror (och hoppas) att filmatiseringen av Låt den rätte komma in blir bra. Jag frångick mina principer och såg trailern. Jag vill sällan se minsta glimt av filmer i förväg, jag vill helst vara blank då jag går in i biosalongen. Filmfestivaler brukar vara bra för det, då har jag sällan så stora förväntningar. Om det inte är någon grymt upphaussad film förstås, som förra årets Control.
I trailers brukar man dessutom få se det mesta av filmen, på bara några sekunder, vilket ju kan grunda för ett rätt omfattande antiklimax då man väl ser filmen i fråga. Nu såg jag i alla fall trailern, läste lite mer om författaren och boken och ja, jag väntar med spänning. För jag måste sälla mig till skaran som hyllar Lindqvist. Boken är kuslig, för att den är så normal. Det som sker i handlingen ligger så nära det egna normala livet. Läsaren kan identifiera sig med många av karaktärerna, kanske t o m med vampyren Eli, som ändå inte är en helt sympatisk litterär gestalt. Att vara ensam är nog en känsla vi alla vet hur det känns. Alla kan väl minnas hur det var att växa upp, att gå i skolan. Alla som inte har erfarenhet av mobbing, kan säkerligen tänka sig in i hur det skulle kunna vara?
Det är just detta som gör att jag tycker så mycket om boken.

Vidare bör tilläggas att jag säkert kommer att bli jätterädd, jag är väldigt mörkrädd till att börja med. Jag älska att se diverse skräckfilmer, med speciell fascination för zombiefilmer. Men, jag blir verkligen jätterädd. Inte så att jag skriker högt eller så, men jag får för mig saker. Jag har så att säga en livlig fantasi. Jag tycker inte om att vara ensam, om jag har sett en skräckfilm. Att bara gå in i ett mörkt rum är otänkbart.
Första gången jag spelade Resident Evil 4 på vårt Wii, drömde jag om grepfarbröder och sov med tänd lampa fastän D var hemma och sovi sängen bredvid mig. Alwilda förklarar förresten här alldeles utmärkt om mörkerrädslan.

Jag läste en intressant bok då jag skulle skriva min c-uppsats om Coraline. Skräck som fiktion och underhållning av litteraturforskaren Yvonne Leffler, tar upp skräckfiktionens berättartekniker och dess estetiska underhållningsvärde. Hon gör avstamp i de engelska gotiska romanerna, vidare till analyser av bl a Stephen Kings Varsel och tar oss med in i filmvärlden med vidare analyser av bl a Halloween. Det är mycket intressant att läsa om, även om jag vid tiden för uppsats-skapandet, läste boken in absurdum. Numera har jag problem att se en skräckfilm utan att ha Lefflers bok i bakhuvudet.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jaa, visst är det "vanligheten" som är skrämmande. Detta var faktiskt min första vampyrbok. Det har aldrig lockat mig förr, och varför Ajviden lockade vet jag inte, men jag älskade verkligen Låt den rätte komma in. Hanteringen av odöda var också bra, men inte alls lika bra som debuten. Men även i andra boken tycker jag att det är det vanliga, det normala som skrämmer. Inte vampyrer, splattriga ansikten eller zombies. Det handlar väl om att jag kan relatera till det på ett verkligt plan. Man påminns om det man inte alltid vill bli påmind om. Vet inte ännu om jag vill se filmen eller inte, jag tycker att de starka bilder som satte sig på näthinnan är bra som de är. Fast man vet aldrig.

marlan sa...

Ja, visst är det så.
Men å andra sidan kan man ju se filmatiserade böcker som en chans att "läsa" historien på ett annat plan, genom ett annat filter.
Men, mycket kommer att gå förlorat i filmen. Det är sant.
Och boken har jag alltid kvar i hjärtat. Och i bokhyllan. Jag kan ta fram den och bläddra när jag vill.
Hanteringen av odöda skall läsas så snart jag kan. Har den hemma på hold, tills när andan faller på.

Anonym sa...

Om du gillar skriven skräck, måste du kolla in Eskapix -sveriges största skräckpublikation: www.eskapix.se

Liksom CJ Håkanssons Fjärilen från Tibet.

marlan sa...

Åhå, detta skall göras. Tackar för tips.