Blindhet och klarsyn

Helvetet i Blindheten lider mot sitt slut, det har varit omtumlande och bitvis fasansfull läsning och den har tagit tid, på grund av både innehåll och form.
På många sätt kändes ändå inte boken lika vidrig som filmen. Inte för att jag strävar efter att göra en jämförelse, men det är svårt att utsluta det ena eller andra mediet nu när jag erfarit de båda.

Kanske är det bara det, på vilket sätt boken är skriven? De långa vindlande meningarna med kommatecken istället för punkter, en strid ström av röster som går in i varandra. Saramago framkallar hos mig en känsla av att själv vara lika blind som personerna han skriver om. Samtidigt gör det mig inget att rösterna tycks komma från överallt, att man inte vet vem som exakt säger vad. Det bidrar med en för mig realistisk bild av mardrömmen som de nyligen blinda finner sig i. Jag får en allegorisk dystopi som behandlar vilket helvete det skulle vara om hela världen faktiskt blev (ofrivilligt) blind.
Och å andra sidan, vilket helvete världen faktiskt är och hur vi alla står runtom - och väljer att vara blinda.

Jag köpte ju ännu en bok av José Saramago - Klarsynen. Kanske skall jag kasta mig över den härnäst? Den har koppling till Blindheten i och med att en central karaktär nämns igen. Vidare är det onekligen en häftig tanke; Tänk om majoriten av alla medborgare skulle rösta blankt i ett politiskt val?
En kraftfull markering.