Ge aldrig upp av Michael Alonzo

"[...]det är min minnesbild jag nedtecknat. Ingenting annat. Din mamma minns det säkert annorlunda." (s 9)

Jag läser Ge aldrig upp av Michael Alonzo. Jag har i skrivande stund inte läst klart den, men har så många tankar - de måste ut.
Boken är baserad på dagboksanteckningar och är utformad som ett brev till sonen Marino. Den behandlar glädjen i att få ett barn och den affektion som barnet ger upphov till från en pappas perspektiv, men den ger också en inblick i hur det är att leva med en manipulativ och våldsam kvinna. Den behandlar ensamheten i att inte ha någonstans att vända sig för dessa problem, att inte ta sin livssituation riktigt på allvar eftersom det i samhället råder en tanke om att kvinnor inte kan vara våldsamma, det är män som misshandlar kvinnor (uteslutande) inte tvärtom. Den största andelen av misshandelsfall är mellan män och män, därefter män som slår kvinnor och så har vi det här med våld i samkönade relationer; Detta poängteras gärna då man för dessa fall på tal. Jag vill bara säga att jag är medveten om detta.

Alonzos bok handlar om att förtvivlat gärna vilja ta sitt ansvar som förälder, men att bli utestängd och bortkopplad från det ansvaret och att av någon annan (i det här fallet, barnets mor) bli bortkopplad ur sitt eget barns liv. Att systematiskt bli betraktad som en dålig pappa av myndigheter och rättsväsende, för att dessas värderingar grundar sig i antaganden om det manliga könet som mer benäget att överge och inte vilja bry sig om sina barn. Vilken frustration att bli uthängd som en dålig pappa, på grund av kön.

Alonzos bok känns uppriktig, direkt och Kafka-lik. Givetvis anspelar den på mitt känsloregister i och med utförandet. Jag brukar inte läsa den här sortens "sanna historier" eftersom de just anspelar så mycket på ens egna känslor och blir till någon slags emotionell soppa som kladdar i kroppen, men då denna bok tycktes visa en icke-stigmatiserad bild av faderskapet, blev jag intresserad.
Det är ingen rolig läsning, jag blir mest förbannad av att läsa den men den känns som en viktig bok, just eftersom dessa pappors röster också måste få höras och det bör uppmärksammas hur somliga kvinnor faktiskt kan bete sig precis hur som helst och ändå gå vinnande ur en vårdnadstvist, för att systemet är uppbyggt kring föreställningen om att män är våldsamma och ansvarslösa och kvinnor alltid är lugna och omvårdande. Fokus ligger här nästan alltid på kvinnan. Hon har det yttersta ansvaret insprängt i sin kropp redan under graviditeten och den omvårdnad hon erfar då. Pappan finns bara där som en statist som bleknar mer och mer, tycks det mig.
Det krävs här en nyansering, vilket jag anser Alonzo i sin bok, bidrar till. Dessa stelbenta, illaluktande, sega föreställningar om kön måste vädras ut.

Uppdatering

Jag var hemma hos en feministiskt skolad kamrat på te och pepparkakor tidigare idag. Hon lade då fram till mig en bok med namnet Mansförtryck och kvinnovälde av Pär Ström, en minst sagt trångsynt och märklig bok om genusdebatten i Sverige. Här anser man att män i Sverige lever under ett förtryck, att feminismen inte alls önskar ha jämställdhet utan strävar efter ett matriarkat. Jag vill här poängtera att dessa åsikter som den boken (utgiven av en "tankesmedja" som kallar sig Den Nya Välfärden, vilket i mina öron låter suspekt) och liknande antifeministiska grupper ger uttryck för, är inga åsikter som jag står bakom eller tolkar att Alonzos bok ger uttryck för. Jag ser Alonzos bok som en beskrivning av ett av de fallen som faller mellan stolarna, sprickorna i systemet.