I sina tavlor talade hon smärtans språk. Men när hon väl hade målat smärtan var det inte enbart hennes egen smärta längre. Det som tavlorna uttryckte upphörde att vara bara hennes erfarenhet och hennes verklighet. Alla betraktare kunde identifiera sig med henne och uppleva hennes smärta som sin. (s. 152)
Slavenka Drakulić har skrivit en roman om Frida Kahlo, i likhet med Ernst Brunners Edith och Sara Stridsbergs Drömfakulteten.
Frida ligger på sin dödsbädd och minns tillbaka på ett liv där kroppen och smärtan stått i centrum hela tiden. Texten varvar minnen, monologer och analyser av hennes tavlor. Olyckan med bussen, i vilken den livslånga smärtan får sin början är beskriven som ett konstverk (det känns som om det är taget ur filmen som gjordes för några år sedan), hur hon därefter börjar måla självporträtt för att inte ha tråkigt under konvalecensen. Detta uttryckssätt stannar kvar hos henne. Boken tar upp äktenskapet med Diego Rivera och hur Frida till stor del levde i hans skugga, hans notoriska otrohet vilken hon tycktes acceptera. De verkade veta att de hade varandra, trots allt. Jag får känslan av en djup kärlek, dem emellan. Missfallen, smärtan, längtan efter barn, känslan av att vara oduglig för att hon inte var förmögen att behålla ett barn.
Det är ingen svår läsning rent textmässigt, jag läser den på en natt, eftersom jag inte kan sova. Den mytomspunna Kahlo blir här mer som en föreställning, en idé. Hon blir under läsningen för mig - kropp. Kroppen är hela tiden närvarande, kroppen är ett hinder som smyckas och kläs minutiöst för att det inte skall märkas hur trasig den är. Det handlar om att hela tiden leva innesluten i en bur av smärta och om att inte kunna uttrycka den på annat sätt än med direkta vrål och färgpenslar, att fördriva smärtan i kropp och själ genom att torka av den på en målarduk.
När jag var yngre fascinerades jag, som många andra, av hennes målningar. De är groteska, skrämmande, nakna. De hanterar smärta, död, sorg, desperation. I Draculićs bok ser jag bakom målningarna. Hon presenterar konstnären för mig, värdigt och respektfullt bland ruttnande illaluktande benstumpar, läkemedel och stelt plågsamma korsetter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar