D och jag var ute med Lola-virvelvindshund och stannade till på Ica för att köpa raklödder och diverse.
När jag står i kön till kassan blickar jag på pocketstället som står strategiskt placerat där. Genrerna känns inte speciellt tilltalande: misshandelshistorier av typen Pojken som kallades Det, diverse chic lit (antar jag att det räknas som?)samt de sedvanliga svenska deckarna.
Och så allra längst ner i pocketstället: Bob Hansson.
Ja, jag kunde ju inte låta bli det förstår ni väl? Gunnar av Bob Hansson har jag ju tänkt läsa, givetvis var jag tvungen att plocka med mig den. Stackars lilla bok som stod ensam bland skräplitteraturen (ja, jag vet det är ett hårt fall från de höga litterära hästarna) och skämdes. Min att-läsa-lista som La Bibliofille så öppenhjärtligt och varmt ökade på igår, var härmed som bortblåst.
Så boken om Gunnar (58-årig änkling) som genomgår en hjärttransplantation, blir sjukskriven från sin byggarbetsplats och sakta förvandlas, följde med hem.
Bob Hansson i romanform. Jo, jag gillar det. Läs bara:
Varje morgon är en morgon att vakna till och så även idag. Fast jag inte hade någon tid att passa vaknade jag halv sju. Kroppen kommer ju ihåg. Kroppen har inte riktigt förstått. Att vi är lediga nu. Att vi numera får ligga kvar i sängen hur länge vi vill. Men vi vill inte ligga kvar i sängen. Varken jag eller min kropp känner något behov av något kvarliggande. Det finns en spricka här. Mellan möjlighet och vilja. (s 10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar