City of glass av Paul Auster

Så fick jag då i min hand City of glass av Paul Auster - i serieform av Paul Karasik och David Mazzucchelli.
Jag har aldrig tidigare läst Paul Auster, däremot har jag hört honom lovordas från diverse håll och jag har kikat på hans New York-trilogi, konstaterat att det rör sig om någon slags deckare och direkt därefter tappat intresset.
Nu fick jag i alla fall den första delen i trilogin, omstöpt till svartvit serie och efter några timmars läsande inser jag att det kommer inte bli helt enkelt att skriva ett omdöme om det här verket. Detta är inte ett verk som man enkelt hastar igenom och förklarar på en kaffekvart, man skall här inte låta sig luras av formen.

Det är ett kittlande verk i seriekostym som lämnar mig med en bunt av frågor om identiteter, språk, semiotik, författarens roll i en historia. Vem är vem, vem berättar vad? Jag skulle vilja läsa City of glass i ren textform också. Jag skulle vilja göra en jämförelse, jag vill läsa om och om igen för innebörden av berättelsen känns större än berättelsen i sig själv.
Historien som sådan buktar och vrider sig åt alla håll, berättandet i den här boken är suggererande i och med formen, de språkliga innebörderna blir övertydliga i de svartvita rutorna, karaktären Quinn blir slukad av staden New York i ordets alla bemärkelser. Det är svartvitt, stiligt med drag av film-noir och stundom avgrundsdjupt. Den tål definitivt att läsas närmare, igen.
Jag avslutar med att citera ur en intressant analys av verket:

[...]City of Glass is not merely an illustration, or an oversimplified version of a superior original that a lazy reader did not want to read. Instead, the graphic novel adds a visual dimension to Auster's metaphysical detective story that constitutes an artistic contribution worthy of analysis on its own merits.