Jag läser Peter Englunds essäsamling Tystnadens historia och andra essäer.
Här kan jag läsa om "bagateller" enligt Englund själv, de till synes små tingens historier långt borta från slagfält och kungligheter. Essäerna tar upp tystnaden, ledan och kroppens historia såväl som gemets, skruvmejselns och tandborstens historia.
Det är en trivsam samling texter, skrivna med ett mycket vackert språk. Jag tycker mycket om att läsa texter som är skrivna med ord som för mig är nya och sådana är Englunds texter. Ibland får jag stanna upp, slå upp ett ord och läsa vidare (likadant var det med Saramagos Blindheten).
Peter Englund tycks också vara förtjust i fotnoter, en förtjusning som jag också delar. Precis som den ständige sekreteraren skriver i dagens blogginlägg, är fotnoter ett sätt att infoga en liten historia in i den stora. Visst, jag kan också tycka det är fantastiskt irriterande med rent akademiska fotnoter, men när det handlar om att komplettera texten är det en annan femma. Då är det som att få fler berättelser i en.
Nu blev det mycket Peter Englund här, det startade med att jag började läsa hans blogg för någon månad sedan och jag tyckte så mycket om språket att jag fortsatte. Språket kändes lent mot själen på något sätt.
Till min förtjusning fann jag att många av essäerna och andra texter finns arkiverade på hans hemsida. Nu spränger jag vidare genom essäerna och vidare mot hans historiska tegelstenar.
Jag har skaffat mig en ny favorit.
3 kommentarer:
Den har jag, men har inte läst. Nu känns det ännu mera lockande. :)
Läste för längesen. Vill minnas att jag gillade den skarpt.
Maria: jaa, vad kul att jag kunde inspirera! Den är hemskt trivsam.
Creutz: Ja, jag gillar tonen i den, det storslagna i det lilla.
Skicka en kommentar