Detta har inte alls med böcker att göra

Jag tror att någon kastade sig framför pendeltåget ikväll, då jag var på väg till jobbet.

Tåget stod stilla vid Helenelund en lång stund. Plötsligt säger någon i högtalarna att en olycka hänt och att "vi blir stående här ett tag, var vänlig lämna inte tåget". Samtidigt öppnades dörrarna. Givetvis gick folk ut (Givetvis förstår man att det förmodligen inte var någon "olycka": "hej hopp jag råkade visst hamna på spåret just när tåget kommer in till stationen", känns inte så troligt).
Så det sedvanliga suckandet och stönandet över att folk kommer att komma försent, till vart de nu ska till. Runtom mig börjar människor se besvärade ut, plocka med sina telefoner, ringa samtal om att de blir sena
(Oj, jag fick visst DÖDEN rätt i ansiktet, det finns ingenstans att spola förbi eller stänga av, jag måste beklaga mig över att jag blir sen. Någon jävel var tvungen att kasta sig framför tåget JUST DÅ JAG SKULLE HEM). I mitt stilla sinne tänker jag att folk blir rädda, de konfronteras med döden (om nu personen som förmodligen ligger därframme, är död förstås, det är väl inte alltid de dör, ibland blir de invalidiserade för livet också), får den mitt i ansiktet när de minst anar det.
Vi tvingas alla tänka på döden där i pendeltågsvagnen och tänka på den där personen därframme, som förmodligen mådde så bottenlöst illa att den valde att ge upp.
Givetvis så behöver det inte vara så att det är en självmördare därframme, ibland kan det vara tragiska olyckor också, som den där gången för 8 år sedan då två blinda personner föll ner på spåret vid Rådmansgatan. Vi satt då fast i tåget en halvtimme och proceduren var densamma som ikväll.

Jag ringde upp min brukare och talade om att det skett en olycka, att ersättningsbussar och räddningstjänst är på väg, att jag garanterat kommer att bli sen ikväll. Det enda hon hade att säga var "men, går det inga bussar?". Jag baxnade.
Jo, men det är för helvetes amalia någon som förmodligen ligger undet tåget, någon som kanske dött, jag gör så gott jag kan med att hinna i tid? Alla skall transporteras vidare så småningom? En smula trögt organiserat kaos råder?

Vi blev stående i 20 minuter, människor skruvade på sig, var besvärade. Brandbil, ambulans och polis kom till platsen, vi fick äntligen gå ut.
Bakom mig gick två kvinnor i övre medelåldern, märkbart tagna av situationen, fast på något upphetsat vis. De tjattrade med varandra om vad som hade hänt och uppmanade varandra att "nej titta inte! Titta inte!"
Människor stannade och stod och tittade ner på spåret framför tåget, som om de skulle se något där i mörkret, som om det skulle ligga någon där. Som om de skulle kunna slafsa åt sig lite VERKLIGHET såhär på tisdagskvällen.
kasnke kunde de få se lite blod och krossat kött så de kunde gå hem och ttala om det för sina nära och kära?

Ibland äcklar folk mig. Jag förstår inte hur man bara kan stå och glo, när något sådant händer. Som de som bara står och glor på gatan, om någon blir inburen i en ambulans, märkbart sjuk. De flockas kring vad det nu är som händer.
Det är alltid den där klungan med folk som endast står och glor.
D säger att det nog är den mänskliga nyfikenheten. Ja, kanske det, fast jag vet inte om jag tycker så mycket om den sortens nyfikenhet.