Och nu...

Once we start thinking about gender as being socially exaggerated (rather than socially constructed), we can finally tackle the issue of sexism in our society without having to dismiss or undermine biological sex in the process. While biological gender differences are very real, most of the connotations, values, and assumptions we associate with female and male biology are not. (s 75)

Jag köpte Julia Seranos Whipping girl - A transsexual woman on sexism and the scapegoating of femininity redan i mars. Jag hade suttit på en föreläsning med Ulrika Dahl på Södertörn, där hon talade om transfeminism, något som jag blev vådligt intresserad av. Hon rekommenderade ovanstående bok och jag gick omedelbart hem och beställde den.

Nu har jag tid och ro att läsa den. Jag läser långsamt, stryker under, kladdar i marginalerna, ler och läser vidare. Det är en resa att läsa, det är förvirrande bland begreppen, men samtidigt skriver hon så enkelt och öppet om alla dessa termer och begrepp.
Jag kommer inte här kunna förklara allt det hon skriver om, allt som boken tar upp. Jag vill inte heller här redogöra för vad transfeminism innebär eller inte innebär, jag kommer inte att kunna redogöra för den ofantliga mängd av olika erfarenheter som begreppet trans innefattar (då skulle mina anteckningar här snarare börja likna en hemtenta i genusvetenskap och det ids jag allvarligt talat inte).

Låt mig bara säga att jag verkligen tycker om den här boken. Jag tycker om att höra någon säga att det är inte biologin i sig som är problemet med att det finns skillnader mellan könen, utan att det snarare handlar om innebörderna i de tecken som vi projicerar på varandras kroppar som män och kvinnor. Jag tycker om att någon säger att vi hellre bör lära oss omfamna kvinnligheten, snarare än att köpa idén om att kvinnlighet är något svagt och ömtåligt.

Jag tycker om hur hon sätter fingret på människor i allmänhets, medias (och filmer som t ex Transamerica) fixering vid transexuellas transformation, speciellt MTF eftersom dessas verkar handla mycket om det artificiella, det konstgjorda. Även kvinnoseparatistiska feministiska rörelser (kanske bör jag här inflika att det rör sig om hur transexuella kvinnor inte släpps in på dessa rörelsers evenemang, i det här fallet en stor festival i Michigan, eftersom de "egentligen är män") får sig en rejäl skopa av Seranos ironiska känga:

It is argued that our penises are dangerous because they are a symbol of male oppression and have the potential to trigger women who have been sexually assaulted or abused by men. So penises are banned from the festival, right? Well, not quite: The festival does allow women to purchase and use dildos, strap-ons, and packing devices, many of which closely resemble penises. So phalluses in and of themselves are not so bad, just as long as they are not attached to a trans woman. (s. 50)

Apropå kvinnlighet överhuvudtaget, framstår den ofta som konstlad och artificiell, falsk rentav menar Julia Serano. Mycket av hennes argument bygger på att det i samhället (då antagligen mer specifikt det amerikanska samhället förmodar jag) finns en stark misogyni. Detta är nog applicerbart på det svenska samhället också.
Jag tycker också om hur hon berättar om (och på det sättet slår hål på de myter som finns om ämnet) de märkliga situationer hon ställs inför när hon varje gång måste komma ut som trans:

When friends, colleagues, or acquaintances find out that I am trans, it is not uncommon for them to ask if I have any "before" pictures they can see, as if I just so happen to keep a boy photo of myself handy, you know, just in case. I usually respond by telling them that before I transitioned I looked exactly like I do now, except I was a boy. They never seem particularly satified with that answer. (s 55)