Någon gång för några år sedan då jag bodde inneboende hos min syster och inte hade något att läsa, gick jag på upptäcktsfärd i hennes bokhylla. Mina egna böcker var alla nedpackade i lådor och stod i ett förråd i Linköping. Endast några få böcker fick följa med upp till Stockholm, då flytten äntligen blev av.
Min syster och jag har nog inte riktigt samma smak då det gäller böcker, men hur som helst kikade jag bland hennes samling och hittade De små tingens gud av Arundhati Roy. Jag frågade syster om hon hade läst boken, om den var något bra? Jag tilltalades av omslaget med näckrosorna i vattnet. Och så titeln, den kändes fridfull.
Syster förklarade hur som helst att hon inte läst boken. Hon använde nog aldrig ordet "tråkig" men hon hade inte blivit gripen av historien och därför tappat intresset.
Så jag började läsa. Boken utspelar sig i Indien, har ett rikt persongalleri och innehåller mängder med indiska termer och begrepp. Jag förstår att man som läsare blir överväldigad och tappar sugen, redan innan sidan 20.
Men jag läste, och jag fascinerades. Jag log, skrattade och blev djupt berörd av historien om tvillingparet Rahel och Estha, deras familj och de många vindlingarna i deras familjehistoria.
Boken utspelar sig mellan 1969 och fram tills 1993, när tvillingparet återförenas. Däremellan kastas vi fram och tillbaka i tiden och får alltsom oftast se livet ur barnens synvinkel, vilket gör att (liksom i Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära) berättandet blir mer naket, öppet men också att de svåra passagerna i boken (gällande övergrepp, fundamentala saker som tillåtet/förbjudet, rätt/fel, gradskillnaderna mellan att vara älskad/lite mindre älskad/inte älskad t ex) blir desto starkare. Parallellt med tvillingarnas historia berättas historien om deras mor Ammu och hennes livsöde.
Man skulle kunna säga att boken handlar om alla de små saker som livet består av, hur de transformeras till mänskliga beteenden och vad det får för effekt på berörda parter. Det är väldigt diffust förklarat märker jag nu medan jag sitter och skriver. Men det är alltid svårt att förklara rakt av vad en bok handlar om, jag skulle säga att det är nästintill omöjligt. Det är ofta så många olika dimensioner att se till. Sällan kan jag på ett enkelt sätt förklara, jag avskyr verkligen när människor frågar mig vad en speciell bok handlar om. Det går aldrig att greppa.
De små tingens gud behandlar bland annat det strikta kastsystemet i Indien, kommunism, kärlek, religion, arvet efter kolonialismen. Kanske man kan säga att den dyker djupt ner i de regler och normer som samhället skapar och som vi många gånger blint följer?
Det jag minns bäst med boken och det jag alltid kommer tillbaka till är de vackra formuleringarna, de roliga ordlekarna, mixen av engelska (nåväl översatta till svenska, i systers upplaga) och indiska ord och värmen med vilken delar av historien berättas. Värmen med vilken personporträtt och miljöer målas upp. Samtidigt är det också en hemskt sorglig historia, allt är inte bara putslustigt och varmt.
Inatt har jag via Bokbörsen beställt ovanstående bok, fast på engelska (The God of Small Things). Jag vill resa på dammiga vägar, lukta på jell-o och leka baklänges-språk med djupt kristna nannies på engelska också. Jag har länge sökt efter den, men den har varit svår att få tag i av någon märklig anledning. Dessutom skall jag kasta den på D, så han får läsa den. Jag har tjatat på honom otaliga gånger.
Mig veteligen har inte syster läst den ännu i denna dag.
Jag sökte förtvivlat efter mitt favoritcitat ur boken, något jag ville dela med mig av här. Dessvärre fann jag det inte, men nöjer mig med ett annat ur den engelska upplagan, bara för att få en känsla för Arundhati Roys underbara språk:
They all broke the rules. They all crossed into forbidden territory. They all tampered with the laws that lay down who should be loved and how. And how much. The laws that make grandmothers grandmothers, uncles uncles, mothers mothers, cousins cousins, jam jam, and jelly jelly. It was a time when uncles became fathers, mothers lovers, and cousins died and had funerals. It was a time when the unthinkable became thinkable and the impossible really happened.
[...]
Kochu Maria watched with her cake-crumbs.
The Fond Smiles watched Fondly.
Little Girls Playing.
Sweet.
One beach-coloured.
One brown.
One Loved.
One Loved a Little Less. (page 186)
4 kommentarer:
oh, men jag tycker inte alls att du förklarar handlingen diffust. "one loved. one loved a little less". jag är så vansinnigt svag för den sortens hårdkoncentrerad smärta. ännu ett nummer på den långa "att läsa"-listan.
Men nog är den svenska översättningen av Gunilla Lundborg oerhört skicklig? Tänk bara på tvillingen Rahels barnlek med ord i beskrivningen av hennes mamma som tragiskt dog när hon var 31 år. "En behaglig begravlig ålder".
Jag rekommenderar de av mina vänner som inte har engelsa som modersmål att läsa De små tingens Gud på svenska - annars är det en risk att överskatta språkkunskaperna och slarvläsa. När jag läste så mycket jag kom åt om arkitekten, miljöaktivisten och feministen Arundhati Roy för min essä i 52 kvinnliga författare fick jag veta också detta:
I det artonspråkiga Indien, som aldrig riktigt accepterat angloindisk litteratur, toppar De små tingens gud år efter år försäljningslistorna. Eftersom inte ens Salman Rushdie haft framgång i Indien säger det något om romanens lyskraft.
Lena Kjersén Edman
Lena Kjersén Edman:
Ja verkligen, den svenska översättningen är icke att förakta, det är ju trots allt tack vare den jag fastnade så för denna roman. Just ordlekarna och språket den är uppbyggd av.
Citatet du återger minns jag mycket väl, en av de många ordlekar jag log brett åt trots den hemska innebörden av den.
Intressant också med lite ytterligare kuriosa kring författaren.
Och din samling essäer skall jag definitivt kolla upp!
Härmed utmanar jag dig! ;)
http://fantasy03.blogg.se/2008/november/utmanad-igen.html
Skicka en kommentar